Paulinejo

Har sovmorgon. Vaknar vid halvsju ändå för jag har sovit typ nio timmar. Lyckas somna om till åtta. Går upp och ska äta pannkaka från igår. Pappa har tagit med sylten till jobbet. Blir asarg och kollar ut och bestämmer mig för att, trots vädret, ta mig till ica. Väntar till klockan nio och går, finns inga vägar, verkligen pulsar fram med mössan nere vid hakan. Hör att folk som är ute och skottar skrattar åt mig. På vägen hem vill jag ha medlidande så jag ringer Jonna. Hon ba, ska inte du till skolan idag? Jag ba, jo? Hon ba, för alla som är från Fors i min klass fick åka bil hit för bussen var inställd. (Borde ju ha insett det tidigare.) När jag kommer hem kollar jag dalatrafik, det står inte att just min buss ska vara inställd så jag bestämmer mig för att prova och gå dit ändå. (Förstår ni hur jag har kämpat, jag gnäller när det är en minusgrad och solsken utan snöfall, men går ut frivilligt i DETHÄR!) Så när jag har stått där ett tag så ringer någon till en kille som också väntar - bussen kommer inte. Alla går hem. Halvvägs med hela stormen i mot mig känner jag bara hur jag ger upp och ställer mig och skriker BÖG allt jag kan eftersom jag inte kan ta mig framåt. Och nu sitter jag här hemma när jag har viktig samhällslektion i skolan. Såna här dagar är till för att gosa, mysa, sova och nu kan jag inte gå och lägga mig för att jag redan sovit så mycket och Notting Hill är borta. Jag vet att man inte ska klaga på vädret för det går ändå inte att ändra på. Men grejen är att jag gör inte det, jag har verkligen kämpat.

Med det vill jag bara säga att jag kan jag också. Bara jag bestämmer mig! Fast ibland går ju inte allt som man vill så jag fick nyss ringa receptionen och föklara min situation och säga att jag inte kunde komma idag. Livet är väl bra spännande ibland